söndag 12 juli 2015

Hofors Swimrun 2015 - The Story

Jag kan inte med ord beskriva hur nervös jag varit inför det här loppet. Och jag kan heller inte säga varför jag varit så nervös. Jag har varit rädd för att inte klara av det helt enkelt. 26 km löpning i terräng och 3 km simning. Med en swimrun-kompis som jag är ganska jämn med i simningen men totalt efter i löpningen. Gillar heller inte tanken att springa i våtdräkt very much....

Innan loppet
Nervös. Nervös. Nervös. Svårt att äta. Illamående. Ångest. Allt det jag brukar ha innan race men gånger 1000. Typ. Fick i mig ytterst lite frukost och var likblek när jag gick ner till starten.
Min kompis.
Lyssnade knappt på vad som sas på pre-race mötet. Kul ändå att prata med alla taggade och glada swimrunnare.
 
Loppet
Starten går.
Vi började med en löpning och redan där känner jag mig så värdelös. Det stramar överallt, jag har skyhög puls, det känns jobbigt. Ner i första simmet, det är lerigt och trångt men det lossnar ändå lite. Många heja-rop överallt.
Kort löpning och så över Hammardammen. Känslan är bra, pratar med några andra som springer i samma takt som vi. Nu är det en lite längre löpning och jag börjar redan känna att det är lite jobbigt när det går uppför. Kommer till en vätskestation och det känns bättre. En kort simning och sedan en ganska kort men krävande löpning upp på Tolven-berget. Det går oväntat bra men jag går uppför.

Nästa simning är över Tolven och den går riktigt bra. Vi cabbar ner efter simningen och det är så underbart! Äntligen kan jag njuta lite av löpningen! Dock går det uppför, uppför, uppför i en evighet innan vi äntligen får rulla nerför på en yttepytteliten stig. Ner till den längsta simningen. Det tar en evighet att få på våtdräkt och alla saker men till slut drar vi i väg. Mitt på Hyen tappar jag bort min kopmis och får panik en stund. Återfinner honom och vi hittar upp på rätt ställe. Kompisen frågar hur många lag som är bakom oss och får till svar tre. Jag får panik, vill inte komma sist, tänker bara mörka tankar. Är arg för att han frågar, arg på mig själv för att jag bryr mig, ramlar sjuttioelva gånger på det där förbannade hygget och svär som en borstbindare. Både på finska och svenska för säkerhets skull.

Den här löpningen är den allra tyngsta. Mina tankar är nattsvarta, det är tungt, det är varmt. Vi har precis passerat två lag men det andra laget är om oss igen. Fyra lag bakom.

Simning igen och sen nercabbning för nu är det dags för den längsta löpningen, dryga 6 km. Vi börjar med en lång stigning, sedan en helt underbar natur med en ravin, lätt löpning en stund och sen uppför igen. Det är ett parti med mycket sten och lera och jag halkar hit och dit. Lyckas vända de mörka tankarna och tänker att det inte är så mycket kvar nu. Kämpa, kämpa!

Sista simningen och jag börjar med att tappa min klocka. Snyggt. Blir så sur på mig själv, ökar simningen rejält. Nu vill jag bara bli klar. 2,5 km löpning, lite sim i en kanal och sen sista löpningen in i mål. Vi gjordet det! Nöjd, glad, trött.
Efter loppet
Mina duktiga klubbisar från Gävle gjorde ett riktigt bra lopp.
Men mest stolt är jag ändå över min SSSSara som med hennes kompis Sara kom TVÅA! Galet bra!
Kicki och Erik gjordet ett superlopp och kom i mål med ett leende på läpparna. Ja, eller Eriks leende beror nog på ölen han fick när han passerat mållinjen.
Summering
Det var jobbigt, riktigt jobbigt stundtals. Men mest jobbigt var det i min hjärna. Jag kämpade väl, är nöjd med min insats och framför allt simningen. Jag borde tränat mer löpning i terräng, kört några längre pass, mer swimrun men å andra sidan är jag ju en simpel triathlet och inte en swimrunnare så jag får nog vara nöjd. Det som var jobbigast var stigningarna och när löpningen gick på knixiga stigar eller över hyggen.

Min partner var guld värd i dag, han peppade, sa exakt rätt saker, manade på men på ett bra sätt så jag inte kände mig stressade. Vi var ett bra team! Och arrangörerna får mycket väl godkänt, de har snitslat förträffligt, banan var fin, funktionärerna helt gudomliga - till och med vädret var perfekt.

Nu har jag ätit en pizza, funderat över livet och känner att kanske, kanske kan jag tänka mig att göra något liknande igen..... Marre goes bananas.

1 kommentar:

Annelie sa...

Starkt jobbat! Swimrun är verkligen något jag vill testa så snart jag kan springa igen.