söndag 4 september 2011

Första helgen i september - del 1

Redan söndag? Vart försvinner dagarna?

Efter en hysterisk jobbvecka med massor av nätter i en ensam säng utan snarkande Man, landade jag äntligen hemma på fredagen vid halv fem snåret. Mannen skulle dra på galej, sonen och dottern hos kompisar. Vad passar då bättre än den långpanna som jag lagt in i schemat men nära på dissat pga stress och lite ryggkänningar? Ryggkänningarna började efter vansinnesfärden med ribbåten häromdagen, fungerar bra så länge jag kommer ihåg att stretcha hundra gånger om dagen.....

Nåväl, bytte om supersnabbt, vätskebälte check, telefon check, middag till barnen omhändertaget check.

Efter exakt 846 meter ligger jag på stigen. Pladask. Mitt nästa mål är Lidingöloppet vilket gör att jag försöker springa så mycket terräng som möjligt. Och då menar jag terräng. Små, smala, hala stigar, rötter, vattenpölar, stockar att hoppa över. Men 846 meter in i löpningen har min hjärna och kropp inte hunnit landa i terränglöpning utan befinner sig i ett jobbmöte som avverkades under dagen. Inte bra. Gråter en skvätt. Funderar på om jag ska fortsätta eller inte. Gör det. En liten stund till. EN TILL VURPA och jag vänder hem. Så det så.Men nu börjar kroppen fatta att jag måste vara här och nu. Inte låta tankarna vandra iväg utan spana in varje sten, varje rot som kommer mellan mellan stigen och mina Asics. Nu flyter det på. Jag springer långsamt och kontrollerat. Tiden spelar ingen roll, det är här och nu och känslan att för varje ojämnhet bygger jag små, små muskler i mina vrister som jag har stor nytta av framöver. Underbara stigar och vägar i underhöstsol.Mitt mål är 15 km. Springer enbart terräng vilket går långsamt. Riktigt långsamt. Men det är en njutning för kropp och själv. Kommer på att jag måste skicka iväg några jobb-sms och några jobb-mail, tillåter mig själv att stanna och göra det för att få ur dem ur systemet. Fortsätter.Tar en extra vända för att få ihop någon kilometer till, känns lätt att springa. Klockan stannar på närmare 17 km. Så nöjd. Ser INTE fram emot dusch, svidande sår men däremot mys i soffan med älsklingarna.

Inga kommentarer: