onsdag 16 augusti 2017

Marre tipsar

En lista där du kan plocka russinen ur kakan, vissa russin är lite mer svårplockade än andra men ändå. Enjoy!


1. Cykla till jobbet
Den här veckan har jag cyklat TVÅ gånger till jobbet. Totalt tre gånger på dessa 10 år alltså (senast för ett år sedan). Bra ändå! Frisk luft, miljövänligt och allt det där. Och tack vare Dottern även en matlåda med i cykelkorgen. Hur långt det är till jobbet? Exakt 600 meter. Enough said.
2. Filmtips
Råkade titta på filmen "Fyren mellan haven" för att den fått bra recensioner. Alltså gör det du också. Bara gör det.
3. Boktips
Jag läser sällan biografier och ännu mer sällan sådana som den här men då jag blev utan bok i Bulgarien (tre utlästa på en vecka) så snodde jag Sonens bok. Den var fantastisk. Läs, läs, läs.
4. Vuxen dotter som bor hemma
Kanske lite mer svårfixat men ack så underbart. Denna vecka har jag blivit servad med färdigt kaffe och ägg på morgonen och när jag kom hem i går efter jobb och träning stod hon och lagade mat. Alltså. Alla borde ha det som jag. Lägg till ett härligt fnissande i soffan på kvällen och livet leker.


5. Supermotionären Camilla
Mina ögon tåras, jag ryser, jag är glad, jag är upprymd, jag vill hjula fast jag inte kan, jag är allt. Min fina, starka vän Camilla är uttagen till att vara en av fyra Supermotionärer som ska drillas av Colting och Borssén med målet att genomföra Kalmar Ironman 2018. Så tipset lyder - VÅGA. Kan hon kan alla. Om jag ska följa med på hennes resa? Sover Dolly Parton på rygg? Bajsar älgarna i skogen? Klart som fan. Kalmar 2018, it is you and me again.

måndag 14 augusti 2017

Raceweek

Raceweeks har inte haglat detta år, knappt några race alls faktiskt (Göteborgsvarvet och Vansbro Triathlon tror jag är de enda faktiskt). Men på lördag ska jag och Marie ut i dalaskogarna och långsamjogga. I går var vi ute en sväng och testade benen och hjärtat, det kändes oväntat bra! Lätta ben och pulsen var snäll. Skönt. Festade till söndagen med att gå på E-fit också. Jojomensan.

I helgen har jag för övrigt mest bara latat mig, kräftskiva i Dalarna på lördag. En sån där mysig där allt är lättsamt och trevligt. Bastu och bad i Siljan också.
Fredag var discofredag, jag och SuperSnabbaSilverSara joggade och sen flexade vi muskler. Big time.

Vi satt till och med i en sån där maskin som ska bygga stora muskler, en typ av pec dec (eller hur det stavas) där man ska föra armarna in framför kroppen och bygga snygga discobröstmuskler. Jag fick kramp i armvecket av övningen, Sara under foten. Nåja, vi har lite kvar att lära gällande disco tror jag.
Glassätandet behärskar vi till fullo. Vi har övat och övat.
Nu ska det nojjas för vädret i en vecka då. Let the raceweek begin! Oxberg, skärp dig.

onsdag 9 augusti 2017

Ultravasan 45

Jomenvisst, Ultravasan närmar sig med stormsteg och jag kan väl inte direkt påstå att jag stormat fram på något sätt mot den. Men i går sprang jag och Marie dryga 2 mil med bra känsla i kroppen, veckan innan klämde jag till med en halvmara innan vin/bubbel-orgien i Bulgarien började. I Finland stadiga 18 km. Det är väl typ där mina långpass landar. Nu är det ingen idé att hetsa upp sig mer över träning utan bara fokusera på att äta bra, sova bra och se till att hålla sig frisk och kry.


Tyckte det var dags att börja kika in på vad jag egentligen ska göra om 1,5 vecka. Jo, tydligen det här:



Vi startar i Oxberg klockan 09:00, springer mot "fel" håll en stund för att runda Oxbergssjön och sedan in på riktiga leden. 40 km skogsväg/vasaloppsled, 3 km grus och 2 km asfalt.


Höjdkurvan är ganska snäll, det är några knölar som ska bestigas och framför allt vid Oxberg minns jag de där knölarna som ganska höga. Efter Hökberg är det nerförsbacke. :)
Jo men det verkar väl lätt? Jo, kanske om planen som vi hade skulle ha verkställts. Jag saknar långpass och jag saknar kontinuitet. 278 km sprungna från 1:a maj till dags dato, 4 pass mellan 15 och 20 km, 3 pass mellan 20 och 22 km (inkl Göteborgsvarvet). Ja, ja, nu KÖR VI!

måndag 7 augusti 2017

Jag trodde änglarna fanns....

... bara, bara i himmelen. Låten går på repeat i dag i mina öron när jag med stor entusiasm tar itu med mailhögen som växt sig galet stor under sommaren. Men det är ändå skönt med nystart, omstart, skönstart.


Semestern har varit fantastisk, en blandning av bergbestigning, en anings träning, bokläsning i massor, reflektion, eftertanke, stressminimering. Och sista veckan en massa sol och bad i Bulgarien. Jag är laddad till tänderna och redo för något nytt! Bring it on!


Morgonjogg i ett varmt Bulgarien, alltså det gick verkligen inte att träna.
 Middagar med fantastisk utsikt.
 Jag och Sonen.
 Strandselfies of course.
Fika på bästa fikastället i Dalarna innan avresa till solen.
Fika på bästa fikastället i Torsåker tidigare samma dag, naturligtvis hade vi som pliktskyldigast cyklat några mil innan. Ytterst få.
Och skaldjursplatå ännu någon dag tidigare. Mmmmm.
Men nu är de slappa dagarna över, nu är rutinerna tillbaka. Om mindre än två veckor ska jag och Marie springa 45 km i dalaskogarna. Både hon och jag har varit skadade på lite olika sätt under hela sommaren så träningen har blivit lika haltande som vi varit men det struntar vi i nu. Nu blickar vi framåt i stället för bakåt och ser fram emot en kul dag i fädernes spår.


Och det är också mitt motto för tiden som kommer från och med i dag - blicka framåt och inte bakåt. Jag har lagt för mycket energi på att titta i backspegeln i stället för att titta framåt. Så från nu inte så många regler, modeller att hålla sig till, mer skönt flow, mer lyssnande på mitt eget hjärta, mer förlåtande. Nystart, omstart och skönstart var det ja.

tisdag 25 juli 2017

Laponia Triathlon 2017 - The Story (av gästbloggare)


I gränslandet mellan fantasi och verklighet där trivs jag bäst. Eller rättare sagt i de tillfällen av livet där jag låter fantasin bli verklighet. Samtidigt blir verkligheten innan det tillfället bättre av att fantasin finns och verkligheten efter känns bättre för att jag vågat låta fantasi bli verklighet. Men verklighet är ju verklighet och fantasi fantasi och ibland kommer verkligheten fram och ger en en stor snyting i ansiktet.
Fantasin om att köra ett triathlon på Ironman distans har funnits ett tag men känts som något som kanske kan göras senare i livet, dock fick jag en dag i slutet av januari för mig att anmäla mig redan i år. Att göra just Laponia triathlon kändes som ett rätt självklart val för mig, max 100 deltagare, loppet går tidigt på säsongen så man behöver inte lägga hela sommaren på träning och ingen jättehysteri eller överkommersialism kring det hela vilket jag känner att det är kring de triathlontävlingar som kör under varumärket Ironman. Om man jämför Laponia med Kalmar IM är distanserna nästan desamma, simningen är lättare om det är vettig temperatur i vattnen då det med stor sannolikhet är lugnt vatten utan vågor, dock är banprofilerna på cyklingen (total stigning 1100m) och löpningen (total stigning 470m) tuffare. En annan sak jag tänkte var en fördel med Laponia är att starten går vid midnatt, vilket jag tänkte passade mig som är morgontrött och jag då inte behövde gå upp så tidigt till starten. Under loppet insåg jag dock hur illa det är att vara just morgontrött när klockan börjar närma sig 8 på morgonen och jag inte sovit alls på hela natten. 
På kvällen den 7 juli stod jag i alla fall där på startplatsen för mitt första fulldistans triathlon. Sjön vi skulle simma i låg spegelblank under midnattssolen och spänningen kändes i luften. Vi väntade på besked om längden på simningen, enligt triathlonförbundets regler måste simningen kortas av om det är under 15 grader i vattnet. Förutom jag och världens bästa supporter, Marre, var Rafael och Niklas från Gävleklubben också där samt ca 75 andra deltagare med supporters. Jag tittade på banan som vi skulle simma tre varv och tyckte att det såg rätt långt ut till de två bojarna vi skulle runda, funderade även varför de lagt tre andra bojar mycket längre bort men tänkte att det var som någon avspärrning för båtar. Någon försökte förklara för mig att de bojarna också ingick i banan men jag ville inte riktigt ta in det utan hävdade att så kunde det då inte alls vara för de var ju hur långt bort som helst, man såg dem ju knappt. Lite osäker blev jag dock och frågade en funktionär… jo då - där kom en käftsmäll… de där tre avlägsna bojarna var visst med i banan de också… det var inte direkt några carpe diem hashtags som kom upp i huvudet då. När det var en timme kvar till start kom beskedet om simningen, det var 14 grader i vattnet. 14!!!! Simningen ändrades från tre jättelånga varv till två och totalt ca 2,6km. Jag hade helst simmat 3,8km men inte i 14 gradigt vatten så det kändes ok ändå. Cyklingen var ju fortfarande 18,7 mil och löpningen 4,2 mil. Jag bytte om till våtdräkt och tog en toppluva under badmössan för att ha lite skydd för huvudet och inväntade starten.

Redan från innan jag anmälde mig har jag trott att jag kan klara av att genomföra en fulldistans triathlon, det enda jag såg som en risk var om jag skadade mig under träningen eller tävlingen. Skaderisken under träningen minimerade sig själv då det inte alls blev så många eller så hårda träningspass som jag borde ha gjort. Och även om det är bra ur en aspekt är det ju dåligt med lite träning ur en del andra aspekter när man ska köra ett rätt långt lopp, men när man står på startlinjen är träningsmängden inget man kan påverka på något sätt, inte heller vattentemperaturen (bortsett från lokalt vid midjan). Dock tycker jag att jag fick ett riktigt bra träningspass när jag körde Vansbro triathlon veckan innan, dock hävdar de flesta att det var lite väl tätt inpå för ett sådant träningspass och att det kanske gör mer illa än nytta.
Speakern sa något i mikrofonen och sedan kom ett TUUUUUUTTTTT och starten gick. Jag ville inte gå ner i vattnet och simma men jag ville ju köra tävlingen så det var bara att följa efter alla andra ner i den kalla men mycket vackra sjön. Det var kallt. Jag simmade på för att få upp värmen, fick blanda bröstsim och crawl i början innan kroppen vant sig med temperaturen. Efter första varvet skulle vi 10 meter upp på land och runda något, jag försökte dölja att lårmuskler och en vad drog ihop sig krampaktigt när jag ställde mig på botten för att gå upp och runda, det kändes inte riktigt stabilt men det fick gå. Inte en chans att jag åkt 100 mil i bil för att kasta in handduken. Marre stod och hejade och det värmde, jag tror jag fick en puss innan jag återvände till kylan i vattnet.

Jag klarade även det sista varvet och kunde försöka ta mig från sjön till växlingsområdet, dock fanns det ingen känsel i fötterna när jag klev upp ur vattnet. När jag skulle ta av mig våtdräkten insåg jag att det inte heller fanns någon känsel i fingrarna och det var svårt att byta om. Min PT, Marre, som dock tar allt avstånd hon kan från att bli titulerad som min PT då hon hävdar att jag struntar i allt hon säger om träning, hade gett mig ett råd som jag verkligen gillade och tänkte följa. Det är viktigt att äta mycket och dricka mycket, jag gillar att äta så det var ju perfekt. Det slank lätt ner en kexchoklad under tiden jag bytte om. Väderprognosen hade sagt att det kunde bli ner mot 9 grader under natten och jag drog på mig långa tights utanpå cykelbyxorna och en långärmad cykeltröja och sedan tog jag cykeln, vinkade till Marre och drog vidare mot nästa del av tävlingen.
Det bästa under själva tävlingen var att ha en aktiv supporter med sig (det var bara vid ett fåtal tillfällen hon satt och sov i bilen när jag kom fram till där hon supportade). När jag hade cyklat och frusit i en mil gled hon förbi med bilen, vevade ner rutan och undrade om jag frös och behövde mer kläder. Jag hade precis kommit till en uppförsbacke och hade förhoppning om att värmen nu började komma inifrån och tacka vänligt för omtanken men sa att det var lugnt, hon ropade att hon skulle åka till korsningen ca 4 mil bort och stå där. Efter den uppförbacken frös jag sedan i 4 mil…
Cyklingen fungerade inte bra, det kändes som att däcken satt fast i asfalten och där jag tyckte det borde rulla på lätt gick det bara sakta (så var det i 18,7 mil). När jag äntligen kom fram till Marre och bilen ser jag att hon fått sällskap, det visade sig att jag inte var den som frös mest den natten. Rafael som är den mest rutinerade av oss tre från Gävleklubben som deltog ville vara snabb i förta växlingen och hade kört med triställ under våtdräkten som han sedan cyklade i, det var inte rätt val den här natten. Marre och Rafel gav mig den goda nyheten att det inte alls var nio grader som väderleksrapporten hade sagt utan att det var tre grader (på andra ställen efter banan var det två grader). Härligt, först simma i en isvak och sedan cykla i en frysbox. Hur som blev jag jätteglad av att träffa på dem, jag hade redan hunnit äta två Snickers under cyklingen men fick något mer att äta där, klädde på mig mer kläder vilket även Rafael gjorde och sedan cyklade vi vidare. Jag var glad och cyklade på.
De kommande två milen var nästan bara nedför vilket var skönt bortsett från att vi efter två mil skulle vända och cykla dessa två mil tillbaka igen och då var det nästan bara uppför. Även om cyklingen var seg så rullade den på ungefär fram till att jag åter var tillbaka där Marre stod. Ungefär halva cykelsträckan var då kvar. Marre längtade efter att få sova lite och kom med förslaget att hon skulle åka till andra växlingen i Stora sjöfallet och vänta där och då hinna sova lite innan jag kom dit. Jag vet inte om det var min blick som gjorde det eller min ynkliga röst men oavsett kom vi överens om att hon skulle stanna och supporta vid lite fler ställen på vägen dit. Det var enkelt att hitta de nio sista milen till Stora sjöfallet, det var en skylt och på den stod det ”följ vägen i 90km”. Naturen och utsikten längs vägen var säkert storslagen, jag kommer ihåg att jag såg stora fjäll. Jag kommer ihåg att den var en hel hög med renar som sprang i vägen för mig på ett ställe och jag kommer ihåg att jag var hur trött som helst, inte utmattad utan trött på grund av sömnbrist.
När jag hade mellan 7 och 5 mil kvar började det gå riktigt sakta, jag kunde inte fokusera på cyklingen, jag ville bara sova. Jag fick stanna och kissa hela tiden, det var tufft. Jag försökte räkna hur lång tid det skulle ta innan jag var vid växlingen, i vanliga fall brukar jag uppskatta att jag kommer ca 3 mil på en timme men nu fick jag mer räkna med två mil per timme. Jag kunde inte cykla på i nerförsbackarna för jag var för ofokuserad, jag längtade efter att se Marres bil någonstans. Vid ett av ställena hon stod försökte jag få sätta mig och sova en stund men hon ville inte supporta någon sovande triathlet så det var bara att fortsätta cykla och hon åkte vidare till Stora sjöfallet för att vänta in mig där. När det kanske var tre mil kvar var tröttheten enorm och jag saktade in, klickade ur skorna ur tramporna, satte ner båda fötterna i marken, lutade mig framåt och lät armbågarna stöttas upp av tri pinnarna på cykeln, fällde ner huvudet mot armarna och slöt blicken. 
Jag tror inte att jag somnade. Jag lyckades samla lite krafter och fortsätta trampa. Senare hann jag byta några ord med en annan sliten cyklist, hon cyklade på men sa att hon kände sig rätt så nöjd med tävlingen nu och tänkte bryta vid växlingen. Tankarna de orden gav mig var inte positiva för att kunna slutföra tävlingen, kan man känna sig nöjd nu, kan man bryta, om jag skulle göra det kan jag ju sova, jag vill sova. Tankarna malde i huvudet en bra bit men jag ville inte bryta, jag var inte där för att bryta, jag var inte heller där för att vinna tävlingen jag hade bara en tid att slå och det var maxtiden på 16 timmar. Jag var där för att jag ville göra just det här triathlonet. Jag vet dock inte vad som var störst just då, viljan att sova eller att inte bryta. Jag närmade mig växlingen och intalade mig själv att bara jag får sova några minuter så kan jag fortsätta sedan. Fötterna som varit bortdomnade sedan simningen började vakna till liv igen och det kändes i alla fall bra. Framme vid växlingen stod Marre och några funktionärer och väntade, jag stannade och vinglade av cykeln, tog min ombytespåse och gick in i omklädningsrummet.
Effekten av att hoppa av cykeln och träffa människor gjorde att tröttheten försvann för ett tag. Glädjen återkom och jag kände att jag utan tvekan skulle fortsätta. Jag sprang iväg på den vackra löpturen och hoppades att benen skulle orka löpa på tillräckligt länge.
Jag hade full koll på tiden, cyklingen hade tagit mycket längre tid än beräknat men jag hade fortfarande 6 timmar på mig att genomföra ett maraton och det kändes lugnt. Under löpningen kunde jag åter se naturen och landskapet och tänka på hur häftigt det var att jag var där och gjorde ett triathlon.
Jag kunde löpa på problemfritt de första 15 kilometrarna. Jag stannade i vätskekontrollerna och jag fick extra energi av Marre i form av muffins, lakrits och pepp. De sista 27 kilometrarna fick jag slita lite mer, både med kroppen och huvudet. Kroppen sa att den inte alls tyckte om att löpa och jag fick lura den genom att blanda in en del gång och lite hoppsa hoppsa steg. Två gånger gjorde sig sömnbristen rejält påmind men jag lyckades hålla den tillräckligt borta.
När det var 7 kilometer kvar kom jag ikapp en superrutinerad triathlet, Sara, som gjort hur många Ironman som helst. Idag hade hon fått problem med magen och inte kunnat äta något och tog det därför lugnt. Vi tog sällskap därifrån och delade erfarenheter och tankar på vägen mot mål, erfarenheterna kom dock inte från mig, vilket gjorde den sista biten mycket lättare. Även Marre försökte liva upp stämningen genom att spela popmusik när vi passerade ställena där hon stod och hejade, Eye of the tiger tror jag det var en gång. Jag kan inte påstå att de sista kilometrarna försvann i rask takt, men de försvann och till slut var vi på upploppsrakan! En hel hög funktionärer, en glad Marre, Rafael och några andra stod och hejade i målet. Jag sprang in som en stjärna, jag kom i mål, jag var lycklig.
Jag hade fantiserat om att jag skulle göra en fulldistanstriathlon, jag hade fantiserat om att jag skulle träna inför den, jag hade fantiserat om att vi i samband med den skulle åka vidare till Kebnekaise och att jag skulle följa med Marre upp på toppen dit. Verkligheten blev att jag kom i mål på triathlonet, lyckades träna vissa pass, fick till planeringen för Kebnekaise så att vi var tvungna att gå två mil dagen efter triathlonet, gå upp på berget dagen efter det och sedan tillbaka två mil den tredje dagen och lyckades med det. Jag var lycklig innan när jag tänkte på det och jag är lycklig nu för att det blev så bra.
En annan sak jag fantiserat om är att göra ett ultramaraton, så nu måste jag börja löpträna ordentligt för om 26 dagar är det ultravasan…..

Jag vill tacka arrangörerna av Laponia triathlon för ett mycket bra arrangerat triathlon! Och Marre för perfekt support.

måndag 24 juli 2017

S E M E S T E R

Har landat i Finland sedan några dagar. Pulsen går automatiskt ner så fort bilen svänger in på gården. Hjärtat tar ett glädjeskutt, i magen virvlar små fjärilar. Det är här jag tillbringat varje sommar under hela mitt liv. Varje sommar. Ibland 8 veckor, ibland bara 4 dagar men alltid, alltid har varje sommar innehållit en dos Kärjenkoski.


Det finns inte så mycket att göra här förutom att bara vara. Jag läser böcker, går promenader, pratar med Sonen och föräldrarna, letar smultron, äter, äter, äter och sover 10 timmar varje natt. Balsam för själen. Sonen har släppt telefonen för en stund och förkovrar sig i Amelias värld.
En jogg innan bastun är standard. Bästa känslan.
Marknad i Kristinestad - korv och plättar, det är livet det.
Båtresan över, tapas och vin. Dock drack jag inte ur allt vin då jag skulle köra bil tidigt på morgonen.
Fin utsikt och fin semesterkänsla. Det här vinet drack jag upp.
Men mellan Kebnekaise (och Pite havsbad) hann jag vara hemma några dagar också. Först en minisemester med dottern.
Sen en myskväll med Johanna.
Ett lätt styrkepass.
En promenad i ösregn. Vi är så photogenic tycker jag.


Under denna bro bor trollet Ludenben.


Cyklat i finväder till ännu ett fikastället (fjärde långturen och varje gång till ett nytt fikaställe, det är cykling som jag gillar).
Fina dubbeldejten.

Ja, det är ungefär det som händer här. Over and out.

onsdag 19 juli 2017

Marre testar - Kebnekaise

Tomt på bloggen, 2,5 vecka har gått sedan incidenten i Vansbro och många tankar har flödat hit och dit. Sa till dottern att jag inte tränat alls på två veckor varpå hon kontrade med "men morsan för i h*vete, du besteg Kebnekaise, vanliga människor skulle tycka det var ganska mycket träning". Perspektiv.... Så OK då, här kommer min historia om Kebnekaise då.
Innan berget
Jag och Pojkvännen tog bilen till Gällivare, det är långt det, närmare bestämt 100 mil. Ett övernattningsstopp i Umeå, annars full sprutt. Vi landade i Gällivare för att han skulle genomföra sitt första triathlon på Ironman-distans. Jag kommer dock inte spoila något om den upplevelsen för jag tänker avkräva en race report från triathleten himself. Men en startbild i alla fall från de tre musketörerna från min klubb.
Träffade också Lantto och blev starstruck, här är hennes race report.
Starten gick vid midnatt natten mellan fredag och lördag och både supportern och triathleten var helt slut efter tävlingen så vi somnade vid 18 på lördag kväll och vaknade inte förrän 8 på söndagen. Till frukost, promenad och brunch. Satte oss i bilen och åkte till Nikkaluokta (efter ett kort stopp vid ishotellet), ca 18 mil
En fika senare var vi på väg, ja efter vi gått en bit började jag fundera över om vi verkligen låst bilen eller inte så Pojkvännen fick snäll löpa tillbaka och kolla. Återhämtningsjogg tänkte jag.
Från Nikkaluokta är det 18 km vandring till Kebnekaise fjällstation. Det är mestadels lätt vandring men mot slutet är det lite stenigt men inte alls farligt. Som en vanlig promenadslinga. Inte värst mycket uppför heller. Jag fick order om att ha min pulsklocka på så Pojkvännen kunde kontrollera mitt hjärta. Ja, ja, ja.
Det tog oss dryga fyra timmar att nå fjällstationen, vi tog det ganska lugnt.
Incheckning (första natten hade vi eget rum), bastu och trerätters middag och dags för sängen.


Berget
Vi vaknade vid sju, åt frukost och köpte också med oss några mackor.
Dags att bege sig. Första delen av vandringen var lätt, skulle gissa på 5 km. Sen började det bli mer stenigt. Vi kom till en flod som vi fick försöka ta oss över hyfsat torrskodda. Vidare mot ett väldigt snöigt parti som var lite läskigt då det var halt och brant. Några tibetaner (?) har byggt en trappa mitt ute i ingenstans, coolt!
Efter den lätta vandringen "klättrar" man upp på ett första stenigt berg. Stenarna rullar lätt iväg och man måste vara försiktig. Det är brant uppför så ibland får man hålla i sig i stenarna. Man följer hela tiden röda markeringar vilket kan verka lätt, men när snön täcker dem är det inte lika lätt...
Uppe på första "berget".
Sen är det nerför en bit (vilket är jobbigare än uppför för stenarna rullar bara iväg), ner till kaffedalen där det inte finns något kaffe alls #lurad. Sen börjar den riktiga bestigningen. Nu kanske det är 1,5 km kvar men det tar sååååååå lång tid. Snön yrde när vi kom fram till första toppstugan av tre. Någon har cyklat hit????
Äntligen på toppen! Den sista biten var som att klättra uppför en jättestor snöhög, man såg inte hur långt det var kvar eller vart man var överhuvudtaget. Allt var helt vitt.
Åkte rumpa nerför snöhögen till en annan toppstuga för att fira med macka och skumpa. Som sig bör.
Vandringen upp hade tagit dryga fem timmar, jag tänkte nog att vandringen ner skulle gå snabbare men ack så fel jag hade. Dock var det skönt att börja gå neråt för äntligen började dimman lätta och vi fick fantastisk utsikt på vägen ner. Längtade efter fjällstationen, mat och kaffe. Var helt slut när vi kom fram. Vi hade nu varit borta i över 11 timmar.
Pojkvännen är dock en handlingskraftig man och såg till att jag fick mat och bastu supersnabbt. Jag själv stod mest och snyftade av trötthet och visste inte åt vilket håll jag skulle gå.

Efter ett par glas vin somnade vi tidigt.
Vaknade tidigt dagen efter och begav oss tillbaka mot Nikkaluokta. 18 km som var jobbiga då det gjorde väldigt ont i benen vid varje nerförslut.... Vandringen tog dryga 4 timmar och ingen var så glad som jag när vi äntligen kom fram.



Summering
Det var coolt! Men jobbigare än vad jag hade trott. Jag var rädd när vi var längst uppe på toppen för man såg verkligen ingenting, var rädd för att gå vilse, var rädd för att halka, var rädd för att frysa. Men det gick bra och jag är glad att jag tog mig upp trots bråkigt hjärta. Nästa gång, om det blir en nästa gång, skulle jag vilja testa att klättra med guide. Det verkar också coolt.
Packning då? Packa så lätt det går om du bara ska vara uppe några få dagar. Jag hade på mig regnjacka, regnbyxor och tänkte lager-på-lager med underställ och tjockare tröjor att fylla på med. Mössa och vantar behövdes, buff också, men det var ovanligt kallt när vi var uppe (minusgrader och snöstorm). På fötterna hade jag mina Salomon Speedcross som är lite varmare och har en rejäl, räfflad sula. Det fungerade utmärkt. Jag frös aldrig om fötterna och jag hade bra grepp. Jag hyrde stavar på plats vilket fungerade utmärkt för mig. Höjdkurvan för dagen: